mammamn.blogg.se

Efter att ha spenderat en vecka på förlossningen med värkar som kom och gick hela tiden fick jag äntligen åka hem. Jag och P hade som sagt beslutat oss för att bo hemma hos mina föräldrar för att jag skulle slippa vara ensam hemma under dagarna. Tisdagen den 7/1 hade jag blivit kallad tillbaka till förlossningen för undersökning. Barnmorskan tog en CTG- kurva och gjorde ett VUL vilket visade att jag hade öppnat mig ytterligar, jag var nu öppen 4 cm. Men värkarna var ganska svaga och kom relativt sällan, så jag fick åka hem igen. På onsdagskvällen drog värkarna igång igen med 3-4 minuters mellanrum och efter ett samtal till förlossningen blev jag ombedd att åka in. Ny CTG-kurva och jag undersöktes igen, fortfarande öppen 4 cm, men de tyckte gott att jag kunde stanna över natten. Jag fick citadon för att lindra värkarna så att jag skulle kunna sova och sen hände det inget mer under natten. På morgonen en 9/1 togs en ny CTG, hur lugnt som helst & barnmorskan ville nu att jag skulle ut och gå en rejäl promenad för att se om något hände. Jag och P gick ut och gick i en timme, handlade lite frukt och godis och när vi kom tillbaka togs ytterligare en CTG-kurva, men det var fortfarande lika lugnt. Vi blev hemskickade och jaag fick med mig några citadon för värken.

 

Vi åkte hem till mina föräldrar igen, där tog vi det rätt lugnt under eftermiddagen och kvällen. Vid 18-tiden tiltog värkarna igen, men nu var jag så less på detta eviga åkande fram och tillbaka så jag betsämde att vi inte skulle åka in förrän det var två minuter mellan värkarna eller när vattnet gick. Hela kvällen hade jag värkar med 3-4 minuters mellanrum som kändes rejält i ryggen. Jag tog en citadon och vid 22-tiden gick jag för att försök lägga mig att sova. Men värkarna tilltog allt mer, trots citadonen och kom nu med 2-3 minuters mellanrum. Vid 22.45 gick jag på toa och ser då något lite blodigt på pappret när jag ska torka mig och misstänker att det skulle kunna vara slemproppen. Så samtal in till förlossningen, in i bilen, P springer in på ICA MAXI för att köpa något att äta till sig själv (han var väl också trött på detta åkande nu). 

 

Väl inne på förlossningen togs det som vanligt ett CTG och nu var värkarna rätt kraftigt och regelbundna med 2-3 minuters mellanrum. Barnmorskan undersöker mig och säger: Nu blir det barn i natt! Det kändes helt otroligt! Jag var nu öppen 7 cm. Jag blev inskriven, hänvisad till samma rum som kvällen innan och fick byta om till sjukhusets kläder. Barnmorskan kommer in för att höra om mina önskemål under förlossningen och hur jag tänkt med smärtlindring. Då jag inte hade några önskemål (annat än att barnet skulle ut och då gärna vara friskt) gick vi igenom smärtlindringen. Jag sa att jag hade funderat på lustgas och epidural. Hon frågade hur ont jag hade nu på en skala 1-10 och jag tror jag sa att det låg runt en sjua. Hon frågade då om jag ville ha EDA redan nu, eller om jag fortfarande tyckte att värkarna var uthärdliga. Eftersom det inte gjorde så himla ont och jag kunde fortfarande prata mig igenom värkarna under större bekymmer så trodde hon att jag skulle klara av hela förlossningen utan någon smärtlindring (förrutom ev. lustgas). Hon instruerade mig hur lustgasen skulle användas och ställde in den på 50% lustgas (tror jag). Jag fick en gåbord och jag och Pelle gick några varv runt på förlossningen, än så länge tyckte jag att det var skönare att hänga på gåbordet än att ligga ner. Vid kl 01.00 kom barnmorskan in till vårt rum igen för att undersöka mig igen. Jag var nu öppen 9 cm och nu började värkarna göra ont så nu började jag använda lustgassen för första gången. Jag växlade hela tiden mellan att hänga på bordet och att ligga på sidan i sängen. P masserade min rygg, hjälpte och stöttade mig så mycket han kunde hela tiden. Vid 02.00 kom barnmorskan in igen för att undersöka mig. Jag var nu helt öppen och livmoderhalsen var helt utplånad, dessutom buktade fosterhinnan rejält, som en sprängfylld balong, men ville inte spricka. Så det slutade med att hon stack hål på hinnan. Krystvärkarna började då på en gång, men jag förstod inte att det var det som hände, jag hade väntat mig att barnmorskan skulle säga åt mig när jag skulle börja krysta. Så jag gjorde allt för att motverka krystarna och då gjorde det brutalt ont istället. Efter att ha hållt igen 2-3 krystvärkar förstod jag att jag skulle försöka krysta, men blev helt förvirrad och kände att jag inte visste hur man gjorde. Barnmorskan var helt underbar och pratade med mig hela tiden och försökte visa och förklara hur jag skulle göra. När jag hade gjort två eller tre riktigt krystningar så gör det rejält ont när jag krystar och jag känner att det här är fysiskt möjligt, det bränner där nere och jag trodde att jag skulle slitas i bitar. Då hör jag hur hon säger att hon ser barnets huvud och då vet jag att jag tänkte; nu jäklar ska ungfan UT! Jag tar i ordentligt och krystar allt jag orkar. Då berättar hon att huvudet är ute och jag betämmer mig för att fortsätta krysta allt jag har trots att krystvärken var på väg att avta i styrka. Då börjar den lilla ligisten som är halvvägs ute att sparka och sprattla med armarna! Jag vet att jag skrek rätt ut och och sen tryckte så mycket jag orkade... och så var han ute! Klockan var då 02.21.

 

Jag var så nyfiken på vad det blev för något, så det var det absolut första jag kollade, en pojke. En alldelles perfekt söt liten pojke. 

- Du hade fel, det är en kille; var det första jag sa till P, han hade hela tiden trott att det skulle bli en flicka.

Han torkades av lite snabbt och lades sen på mig mage. Jag vet att jag var rädd att jag skulle tycka att han var kladdig och äcklig, men det tyckte jag inte. Efter dryga halvminuten hade han (tydligen, jag kommer inte ihåg) slutat skrika, så barnläkaren gick iväg med honom för att hjälpa honom igång med andningen men även torka av honom ordentlig, väga och mäta. P fick följa med och övervaka allt de gjorde med honom undertiden som jag fick ut efterbörden. Efter att ha fått byta rock, lakan och täcke i sängen och fått bort allt blodigt kom P in med Ted i sin famn och så fic jag hålla i honom lite mer. Han var så otroligt liten och jag kände en sån otrolig kärlek till denna lilla varelse på en gång. Jag hade hört och läst så mycket om förlossningsdepressioner och att det kunde vara så mycket svårare att knyta ann till sitt barn när det kom för tidigt, så jag var inte riktigt beredd på att jag skulle kunna tycka om någon så otroligt mycket!

 

P och en kille från neoantalavdelningen tog med sig Ted upp till neo, P fick bära honom i famnen hela vägen för att han var trots allt tillräckligt stark för att andas själv den tiden. Undertiden fick jag ligga själv i mitt rum för att kunna smälta det hela. Det var väldigt skönt att få ligga där på sängen och bara andas, tänka och vara lycklig. Jag skickade iväg MMS till mina föräldrar och syskon. Efter ett litet tag kom P tillbaka och berättade att de lagt Ted i en öppen kuvös som hade lite extra värme ikopplad och att han hade fått en mask (C-PAP) som skulle hjälpa honom med andningen. Han hade även lite extra syrgas i masken. Jag och P fick det obligatoriska förlossningsfikat och det har nog aldrig varit så gott med mackor, choklad och juice! Efter att jag varit på toa och kissat ur mig typ 100 liter vätska, fick jag åka rullstol (skjutsad av P) upp till neo avdelningen och träffa Ted igen. Jag fick hålla honom och testa lägga honom vid bröstet och barnmorskan från förlossningen kom och pratade lite med oss och hjälpte oss att ta de första familjebilderna.